Det slutade på tandakuten
En dag när jag var ganska liten, men ändå så pass stor att jag fick åka och bada själv, kanske elva år, var jag vid Årstaviken i Stockholm med min bästa vän och solade och badade. Vi hade med oss pic-nic och åt chips, jordgubbar och ljummen jordgubbs saft. Pic-nic filten minns jag så väl, för vi glömde den på platsen sen. Det var mörkblå botten med mönster av små ulliga, ljusblå moln.
Ungefär som de som flög omkring på himlen ovanför våra huvuden den där dagen. Min bästa kompis, Hanna, hade alltid varit en äventyrlig tjej. Så jag var inte särkilt förvånad när hon förkunnade att hon tänkte dyka ner i det gråbruna vattnet, där man inte kunde se botten (men där vi i alla fall inte bottnade). Hon dök ett par gånger, jag satt bredvid på bryggan och tittade på. Och så tredje gången, pang. Hon kom upp till ytan gråtandes. Hon blödde ur munnen och både hon och jag var nog rätt skärrade.
När hon gapade såg jag att en bit av hennes högra framtand saknades. Det som nyss varit en stor, vit sockerbit med mjuka kanter var nu spetsigt och såg helt fel ut. Hanna bara fortsatte gråta. Det gjorde naturligtvis väldigt ont. Men vi fick snart hjälp av ett par mycket snälla förbipasserande vuxna som hjälpte oss att ringa våra föräldrar. Hannas mamma var snart på plats och vi tog hennes lilla blå bil till tandakuten, alla tre. Jag var rätt uppjagad och minns inte vilken tandaktut det var, om det var akuttandvård Odenplan (https://www.tandlakare-adenjangenstal.se/) eller någonting annat. I vilket fall blev vi, och särkilt Hanna såklart, väl omhändertagna. En liten plastbit fick pryda tomrummet som blivit av den saknade tandbiten, och både jag och Hanna fick varsitt klistermärke föreställandes en älva. Slutet gott, allting gott. Eller hur!